Italian Early Renaissance Painter, 1445-1510 Italian painter and draughtsman. In his lifetime he was one of the most esteemed painters in Italy, enjoying the patronage of the leading families of Florence, in particular the Medici and their banking clients. He was summoned to take part in the decoration of the Sistine Chapel in Rome, was highly commended by diplomatic agents to Ludovico Sforza in Milan and Isabella d Este in Mantua and also received enthusiastic praise from the famous mathematician Luca Pacioli and the humanist poet Ugolino Verino. By the time of his death, however, Botticelli s reputation was already waning. He was overshadowed first by the advent of what Vasari called the maniera devota, a new style by Perugino, Francesco Francia and the young Raphael, whose new and humanly affective sentiment, infused atmospheric effects and sweet colourism took Italy by storm; he was then eclipsed with the establishment immediately afterwards of the High Renaissance style, which Vasari called the modern manner, in the paintings of Michelangelo and the mature works of Raphael in the Vatican. From that time his name virtually disappeared until the reassessment of his reputation that gathered momentum in the 1890s   Related Paintings of Sandro Botticelli :. | Madonna of the Magnificat | The Madonna and the Nino with angeles | Benozzo Gozzoli, (mk36) | Madonna and Child with St John and two Saints | Extracting the heart of St Ignatius Bishop. |
Related Artists:
Willem Van de Velde The Younger
(bapt. 18 December 1633 - 6 April 1707) was a Dutch marine painter. Willem van de Velde was baptised on 18 December 1633 in Leiden, Holland, Dutch Republic. A son of Willem van de Velde the Elder, also a painter of sea-pieces, Willem van de Velde, the younger, was instructed by his father, and afterwards by Simon de Vlieger, a marine painter of repute at the time, and had achieved great celebrity by his art before he came to London. In 1673 he moved to England, where he was engaged by Charles II, at a salary of £100, to aid his father in "taking and making draughts of sea-fights", his part of the work being to reproduce in color the drawings of the elder van de Velde. He was also patronized by the Duke of York and by various members of the nobility. He died on 6 April 1707 in London, England.
Osias Beert
1580-1624 Flemish Osias Beert Galleries Flemish painter. In 1596 he went to study with Andries van Baseroo and in 1602 became a master in the Antwerp Guild of St Luke; these two dates suggest his probable date of birth. Beert married Marguerite Ykens on 8 January 1606. Contemporary documents describe him as a cork merchant. The esteem enjoyed by Beert is indicated by the large number of pupils he had, including, in 1610, Frans van der Borch; in 1615, Frans Ykens; in 1616, Paulus Pontius; and, in 1618, Jan Willemssen. Beerts son, Osias Beert the younger (1622-78), was also a painter and became a master in 1645.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.